Marie Valentin & her Blue Five spelar i Garaget 19.30 på fredagen

Blues och jazz, kanske främst äldre blues och jazz, har alltid stått varandra nära, ibland så nära att de i det närmaste flutit samman. Otaliga är också de ”jazzlåtar” som i sin titel har ordet blues – ibland dock med tveksam relevans.

På 1920-talet nådde grammofonen, filmen och det nya mediet radion en stor och allt köpstarkare publik, en publik som ville ha ”hot” musik, d.v.s. jazz och jazz-influerad dansmusik, ”hot dance musik”. Särskilt den färgade publiken ville dessutom ha blues sedan Mamie Smith 1920 slagit in dörren för denna genre med sin ”Crazy Blues”, såld i 75.000 ex. bara i Harlem under de första 4 veckorna . Kompositörer, arrangörer, musiker och sångare / sångerskor mötte en stor efterfrågan på sina tjänster från danssalonger, teatrar, biografer – ljudfilmen kom först 1927 – och naturligtvis grammofonbolag.

Samarbete mellan bluesartister, i synnerhet sångerskor, och jazzmusiker var   vanligt på 20-talet. Så gjorde t.ex. ”The Empress of the Blues” Bessie Smith många inspelningar med musiker (Louis Armstrong och Joe Smith bl.a.) ur Fletcher Henderson’s Orchestra, en av de ledande jazzorkestrarna i New York. Likaså gjorde pianisten Clarence Williams, bl.a. under namnet Clarence Williams and his Blue Five, massor av inspelningar där han sammanförde många av dåtidens stora jazzmusiker (t.ex Sidney Bechet och Louis Armstrong) med ledande blues-sångerskor. Exemplen kan mångfaldigas.

Det är en i alla avseenden rik källa vi i Marie Valentin & Her Blue Five öser ur när vi bygger upp vår blandade repertoar av classic jazz och classic blues från 1920-talet. Vad som är jazz och vad som är  blues är ofta vanskligt att avgöra – och strängt taget oviktigt. Många titlar är nuförtiden sällan eller aldrig spelade.
Framför allt bluestexterna är ofta mustigt realistiska och väl värda att lyssna på.

Vår sättning är typisk för 20-talsjazzen såtillvida att vi har sousaphone / tuba och banjo, två instrument som allmänt ersattes med basfiol och gitarr när ”The Jazz Age” i början av 1930-talet gradvis övergick i ”The Swing Era”. Vidare spelar vi utan trummor, något som också var vanligt på 20-talet.
Att som vi spela utan kornett/trumpet var däremot mindre vanligt om än inte unikt.